Den muntliga traditionen blir den skrivna
Långt innan vi kunde läsa och skriva fördes sagor vidare från person till person via den muntliga traditionen. Någon berättare kanske drog ifrån eller bättrade på berättelsen och nästa person kanske gjorde samma sak. Exempel på muntlig tradition som fortfarande lever kvar i vårt samhälle är spökhistorier. De flesta har nog minnen från att ha sovit över hos kompisar som små och att man då berättade spökhistorier. Samma berättelse fanns i en rad olika varianter och vilken som berättades berodde på berättaren.
Konkurrens
Den muntliga berättelsen har fått hård konkurrens. Under 1900-talet var den hotad först av radio, sen av film, TV och i
modernare tid av datorer och internet. En modernare variant av det muntliga berättandet är rollspel som slog ned på 1980-talet och många förfasades över Dungeons and dragons som många barn och tonåringar började spela. Rollspelet har sedan utvecklats till att lajva. Institutionen för språk och folkminnen skriver att lajv, eller levande rollspel, nästan blir som improvisationsteater. Personen som lajvar har en karaktär med förutbestämda drag och egenskaper som spelarna måste ta hänsyn till. Det är här är ett sätt att leva sig in i en fantasivärld och att hänföras av var berättelsen kan ta deltagarna. Man skulle nästan kunna säga att den som rollspelar tar det skrivna ordet till en helt ny värld och kontinuerligt fortsätter att utforska berättelsen de deltar i.
När den muntliga berättelsen skrivs ned
På en stentavla hittades en av våra mest kända sagor som förts vidare genom generationer. Någon valde att knacka in sagan om Beowulf i sten och på så vis frysa berättelsen. Beowulf tros utspela
sig på 500-talet men om det tvistas det. Den nedtecknade version är den vi känner till och som har klarat sig till eftervärlden. Vilken
version det var av Beowulf går inte att veta, om det är den mest korrekta vet vi inte heller. Den nedtecknades på stentavla på gammalengelska och har sedan översatts till modern engelska så att vi kan läsa och förstå den. Den muntliga traditionens berättelser är relativt enkla att förstå. Det finns en tydlig hjälte, en tydlig “bad guy” och någon typ av fara som måste avstyras.
En modern hjälte och numer filmhjälte, är Ian Flemings böcker om Agent 007, James Bond. Flemings böcker har som den muntliga traditionen en tydlig hjälte, en skurk som är svår att inte tycka illa om och en farlig sits som Bonde måste ta sig ur. Den följer det klassiska berättandet. Att ha en hjälte, en farlig typ och någon typ av fara gör det lätt att föra berättelsen vidare. Detaljerna är upp till berättaren att fylla i men ofta består huvuddragen. I den muntliga traditionen äger på ett sätt berättaren berättelsen, då hen kan ta sig vilka friheter som helst.
